Stefan Wirsenius påstående om att ekologisk mat är sämre för klimatet saknade stöd i den vetenskapliga artikel i Nature, där han var en av författarna. Det var anledningen till att Ekot, DN, SVT med flera som publicerade denna ”nyhet”, fick gå ut med rättelser. Trots att Stefan Wirsenius kritiserats för sina felaktiga slutsatser, fortsätter han nu på samma linje och visar att han inte förstår lantbruk i allmänhet eller ekologisk produktion i synnerhet.
Det ekologiska lantbrukets strävan är att öka användningen av lokala resurser och bättre sluta kretsloppen av kväve och fosfor. Vår ambition är bland annat att öka integrationen av djur och odling så att gårdar och regioner får en bättre balans mellan tillförsel och bortförsel av näringsämnen. Skulle man tillåta konstgödsel i ekologisk produktion, som Stefan Wirsenius föreslår, så försvinner en av grundstenarna i det ekologiska lantbrukets idé om en hållbar helhet. Wirsenius vill se mer kväve i jordbrukssystemen trots att det redan tillförs mer än vad planeten tål.
Stefan Wirsenius har rätt i att det finns ett skördegap mellan ekologisk och konventionell spannmålsodling. Det ekologiska lantbruket bidrar dock med många fler viktiga värden än enbart det antal ton av en viss produkt som skördas per hektar. Det intensiva jordbruk som Wirsenius propagerar för sker på bekostnad av biologisk mångfald, risker med gifter i vatten och mark, rubbade fosfor- och kvävecykler, ökad koncentration av djurproduktionen och hög användning av fossil energi och därmed fortsatt klimatpåverkan.
Också om man bortser från Wirsenius brist på helhetsperspektiv, så finns det kritik att rikta mot hans sätt att använda siffror. Av Jordbruksverkets skördestatistik, som han bygger sina exempel på, framgår det tydligt att det finns mycket stora variationer i veteskördarna mellan olika områden i Sverige. Detta påpekas också uttryckligen av Jordbruksverket som angående den ekologiska skördekvoten skriver: ”Kvoten påverkas starkt av var i landet den ekologiska respektive konventionella odlingen huvudsakligen är belägen” och att man därför inte kan dra generella slutsatser av statistiken.
Stefan Wirsenius påstår vidare att ”det inte är troligt att skördegapet skulle vara annorlunda i andra länder”. Men i många utvecklingsländer rapporteras om ökade skördar med ekologiskt lantbruk. Det beror till stor del på att ekologiska metoder bidrar till minskad erosion, ökad bördighet, bättre vattenhållning och ökad biologisk mångfald.
Wirsenius hävdar att det är viktigt att bruka åkermarken så intensivt som möjligt så att man kan plantera träd på den mark ”som blir över” och på det viset binda kol och bromsa klimateffekten. Men att plantera skog på åkermark är inte lösningen för att minska jordbrukets klimatpåverkan. När åkermark binds upp av skogsplantering ökar sårbarheten i matförsörjningen, då det är svårt och dyrt att återskapa den efter en skogsplantering. Vi menar att jordbruksmetoderna i stället måste utvecklas så att mer kol lagras in i marken i samband med matproduktionen och användningen av fossil energi minskas. Den ekologiska klövergräsvallen bidrar just till detta då den både är en viktig kolsänka och tillför kväve till efterföljande grödor.
Slutligen, om man som Stefan Wirsenius ser svensk åkermark som en global angelägenhet, så förstår vi inte varför man inte också ser svenskt ekologiskt lantbruk som ett föredöme för andra länder att ta efter. För i ett globalt perspektiv ligger det svenska ekologiska lantbruket långt framme när det gäller att utveckla metoder och teknik för ökade hektarskördar utan användning av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Vad vi behöver för att närma oss en hållbar produktion och konsumtion av mat är ett samtal om helheten, inte valda delar helt tagna ur sitt sammanhang.
Niels Andresen
verksamhetschef, Ekologiska Lantbrukarna
Eva Fröman
verksamhetsledare, Ekomatcentrum
Karin Lexén
generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Charlotte Bladh André
vd, Organic Sweden
Artikeln publicerades ursprungligen på SvD Debatt 4/1 2019.
Foto av Alex Kotomanov via Unsplash